Berättelsen om naturen och det som befinner sig under ytan, i Fiskarnas Rike. En dokumentär som visas på SVT play, för andra gången.
Martin Falklind, fotograf och journalist berättar och visar hur det står till i våra svenska vatten. Om cirka ett år kommer uppföljaren till den populära serien, med arbetsnamnet Fiskarnas Rike – Hjältarna.
REDAN 1992 grundade Martin Falklind Ecofilm och har sedan dess producerat ett trettiotal filmer från hela världen.
Var kommer intresset ifrån och kan du berätta hur det började? Har du alltid varit intresserad av fiske, natur och miljöfrågor?
Mitt intresse för vatten startade som liten parvel när jag var hos min mormor på Tjörn. Tillsammans med de andra barnen fiskade vi krabbor från bryggan vid havet. Till skillnad från de andra barnen så tröttnade jag aldrig. Det fascinerade mig så till den grad att det nästan blev maniskt. Det var helt enkelt äventyret, den märkliga världen under ytan och att fiska som fångade mitt intresse.
Drömmen om äventyr fiskeexpedition jorden runt
Redan i tidig ålder drömde jag om att åka jorden runt och fiska, ”äventyret lockade”, så då gjorde jag det. Som 20-åring gjorde jag mina första filmer för SVT om sportfiske. Det tog mig till Amazonas, Afrika, Sydamerika, Kolahalvön och alla möjliga och omöjliga platser. I ett ganska tidigt skede reflekterades det om hållbarheten i fisket. Vi började se både bra och dåliga saker i Sverige och utomlands. Det var då som vi började föra in hållbarhetstänk i fiskefilmerna som producerades på den tiden. År 2000 började jag på Fiskejournalen, i 18 år var jag chefredaktör för tidningen. Parallellt med det fortsatte produktionen med film, med fokus på fiske.
Fiskejournalen
Den tidigare chefredaktören på Fiskejournalen var tidigt ute och skrev om miljön, hur det stora fisketrålarna tömde havet på fisk och hur det stod till med Västerhavet. I varje nummer av tidningen skrev han om tillståndet i det alltmer utarmade havet. Hur förvaltningen inte hängde med i utvecklingen. Han såg och konstaterade att det här havet kommer att tömmas. När jag sen tog över chefredaktörsposten var han mycket uppgiven, han sa till mig: ”Du Martin, det där med miljö kan du bara strunta i, det är ingen som bryr sig. Alla läsarundersökningar vi gjort genom åren visar samma sak – att det är få som är intresserade. Inte ens bland dom som fiskar. De vill helst veta var, när och hur fångar man den största fisken.”
Det var därför majoriteten av läsarna köpte tidningen, de såg inte sambanden.
Att propagera för ett mer hållbart fiske
Attityden på den tiden var mest: ”Miljöfrågor, så ointressant, nej det angår inte mig. Jag bestämmer väl själv hur många fiskar jag ska ta upp! Skulle fisken ta slut så är det inte mitt fel, för Nisse han fiskar ju med nät…”
Då bestämde jag mig, jag ska banne mig inte hamna där, utan försöka ännu hårdare att propagera för ett mer hållbart fiske. Framför allt inom de egna leden bland sportfiskare, genom tidningen, genom föreläsningar och i våra filmer.
Sedan dess har det hänt mycket inom sportfisket. Idag kan man knappt tro att det var så för bara några decennier sedan. Nu är det ju en milsvid skillnad, massor av sportfiskare över hela landet är ute och fiskevårdar helt idéellt och propagerar själva för ett hållbart uttag.
Ett svårt beslut
Även min fru Maria, som också jobbade på Fiskejournalen, var tidigt engagerad i miljöfrågorna. Och tillsammans kunde vi snart konstatera att den positiva utvecklingen som skedde inom fiskekretsar. Men vi märkte också att den breda allmänheten hade svårt att förstå sambanden i våra vatten, eller vad hållbar förvaltning var för något. Inte så konstigt kanske, för det är ju en miljö som få känner till, och man ser ju inte vad som händer under ytan.
Vi upplevde heller inte att övrig media kunde rapportera så att vanligt folk förstod sambanden, eftersom det finns så få journalister som är insatta i natur, biologi eller fiskförvaltning. Dessutom är det svårt och krångligt att få tag i bilder och filmmaterial från världen under ytan.
Under flera år diskuterade vi detta vid frukostbordet och tanken började gnaga om att kanske försöka göra en film som försöker ta ett samlat grepp om hur det står till med våra vatten..
En dag sa Maria plötsligt: ”Martin hur många år har vi diskuterat det här, är det fem år nu? Antingen tar vi tag i det eller så slutar vi älta den här tanken!”
Började försiktigt
Redan då förstod vi, att det här är inget man klarar av att göra med vänster hand på helgerna. Vi var givetvis rädda. Risken var stor att vi skulle misslyckas. BBC och andra stora bolag med enorma resurser klarar av det, men vi? Två vanliga fiskjournalister med små resurser, skulle vi verkligen gå iland med det?
För att känna lite mer på hur det skulle gå att filma olika undervattensmiljöer gjorde vi en fiskefilm under helger och sommarsemestern. Den hette Ett år i abborrträsk och här testade vi oss fram med olika filmtekniker. Vi insåg vi att det nog skulle gå att genomföra ett större filmprojekt. Maria sa upp sig medan jag var lite fegare och fick tjänstledigt från Fiskejournalen i två år.
Efter de två åren sa jag upp mig. Och vår son Johan, som annars jobbar som filmfotograf på spelfilmer, anslöt till teamet. Vi utnyttjade alla våra kontakter, plågade alla våra vänner för att hjälpa till på olika sätt. Det otroliga gensvar och intresse vi fick under projektets gång, bar verkligen upp oss. Vart vi än kom i Sverige så fanns det människor som verkligen bryr sig på riktigt om våra vattenmiljöer, och de hjälpte oss. Det var transporter, boende, de ringde och berättade att nu leker öringen skynda er hit. Det gav oss kraft att ro projektet i mål. Det tog oss fyra år!
Efter Succén
När vi var klara med Fiskarnas Rike sa vi till varandra – aldrig mer, nu söker vi ett vanligt jobb. Efter fyra års arbete mer eller mindre dygnet runt, sju dagar i veckan utan semester. Något liknande ska vi aldrig mer göra…
Det var det jobbigaste vi någonsin gjort. Men mottagandet stod klart tidigt redan efter att första avsnittet visats på TV. Det strömmade in positiva kommentarerna via våra sociala medier. Telefonerna började ringa och det plingade i e-posten. De första månaderna blev vi kontaktade av över 5000 personer och än idag kommer det positiva kommentarer. Responsen kommer från alla samhällsskikt. Och den vanligaste frågan är ”vad kan jag själv göra för att bidra till en positiv förändring?” Fantastiskt inspirerande!
Efter att serien blivit en stor succé på SVT så kom frågan om vi kunde tänka oss att göra en uppföljare.
Bilden, fr.v. Maria Ålander, Anneli Romany Engström, Martin Falklind samt Johan Falklind
Möt hjältarna i Fiskarnas Rike säsong 2
Nu har vi filmat på den nya serien under två års tid, så nu har vi ytterligare 1000 timmar film att lägga till det filmarkiv på 1500 timmar vi samlade ihop under filmningen av säsong ett. Planen är att vi ska sammanställa det till ytterligare tre entimmesfilmer som ska gå i sändning nästa vinter, förhoppningsvis i februari 2025, om allt går bra.
Den röda tråden
Den röda tråden den här gången kommer vara några av alla de ”hjältar” som finns runt om i landet. De anser sig själva inte vara några hjältar, men vi tycker det. Alla engagerade människor som helt osjälviskt gör en insats, liten som stor, för att förbättra livet i våra älvar, sjöar eller hav – de är hjältar enligt oss. Och genom dem kan vi lära och bli inspirerade.
Sammanställning av priser till Fiskarnas Rike:
Sverige:
Årets Naturfotograf (Naturvårdsverket)
Lidmanpriset (Lidmansällskapet)
Årets Prestation Gyllene Snittet-galan (TV fotograferna)
Årets Originalidé Riagalan (TV producenterna)
Internationellt:
Waasa Wildlife Festival (Finland) – Special Prize
Matsalu Nature Film Festival (Estland) – Special Prize
Natourale Film Festival (Tyskland) – Best Nature Dokumentary
New York Cinematogrophy Awards – (USA) Best Dokumentary Film, Best Underwater Cinematography, Best Areal Cinematography
US International Award (USA) – Best Nature Documentary
Cannes World Film Festival (Frankrike)
Best Environmental Film & Best Nature Film
Länkar:
Lämna ett svar