Vilken natur lämnar vi efter oss till våra barn och barnbarn?
Mitt barnbarn sitter på en stubbe. Runt omkring ligger resterna av en skog som en gång stod här. Några ensamma träd sträcker sig mot den mörka himlen.
Det är ett ögonblick som väcker många tankar.
En bild jag burit med mig länge
Idén till det här fotografiet föddes långt innan jag tryckte på avtryckaren.
Från början såg jag framför mig ett spädbarn liggande på en stubbe, omgivet av ett avverkat skogslandskap. Ett nytt liv mitt i resterna av något som en gång varit levande.
Det blev inte riktigt den bilden.
I stället fick ett av mina barnbarn sitta på stubben. Men tanken bakom fotografiet var densamma.
Under åren har mina barn och barnbarn ofta fått vara statister i mina bilder. Ibland har det handlat om vardagliga situationer, som ett tandläkarbesök. Andra gånger om betydligt mörkare ämnen.
Jag har alltid tyckt om att berätta med bilder. Ibland genom att vänta på att något ska hända. Ibland genom att skapa en situation som får betraktaren att stanna upp och tänka.
Den här gången ville jag ställa en fråga utan att behöva skriva ett enda ord.
Vilken värld lämnar vi efter oss till våra barn och barnbarn?
En natur att växa upp med
Jag har tillbringat en stor del av mitt liv ute i naturen. Med kameran har jag fått uppleva sådant som inte alltid går att beskriva med ord.
En havsörn som kommer glidande över vattnet. En liten uggla som nästan försvinner mot trädstammen. Fågelsången en tidig vårmorgon när skogen långsamt vaknar.
Men naturen behöver inte alltid bjuda på något märkvärdigt.
Ibland räcker det att bara sitta stilla och lyssna.
Det är de stunderna jag önskar att mina barnbarn också ska få uppleva.
När skogen blir tyst
När jag ser mitt barnbarn sitta där på stubben tänker jag inte i första hand på själva avverkningen. Jag tänker på det som en gång fanns här.
På träden, fåglarna och allt det liv som hör en skog till.
Skogsbruk är en del av vårt samhälle. Men vi måste också våga ställa frågan hur mycket av den levande naturen vi har råd att förlora.
En ny skog kan växa upp. Men det tar tid, och en gammal skogs alla värden kommer inte automatiskt tillbaka.
För ett litet barn är framtiden fortfarande lång.
För en gammal skog kan den vara betydligt kortare.
Varför jag fotograferar
Under mina år som fotograf har jag lärt mig att det inte alltid är den mest spektakulära bilden som berättar mest.
Ibland är det en stilla bild som stannar kvar längst.
Den här bilden handlar för mig inte bara om ett barn på en stubbe. Den handlar om framtiden – om naturen som ett arv till kommande generationer.
Jag fotograferar naturen för att visa det jag älskar. För att berätta om möten, upplevelser och ögonblick som faktiskt har hänt. I mitt inlägg Bilder från djurriket berättar jag mer om varför mötena med djuren betyder så mycket för mig.
Men också för att påminna om det vi riskerar att förlora.
Jag vill att mina barnbarn ska ha samma möjlighet att uppleva naturen som jag har haft.
Att få upptäcka en fågel i skogen. Att höra vinden i trädkronorna. Att känna nyfikenheten inför allt levande omkring oss.
Och kanske en dag själva stå där med en kamera och vänta på det där alldeles speciella ögonblicket.
Vad lämnar vi efter oss?
Jag har inget enkelt svar på hur vi ska lösa alla frågor om skogen och naturen.
Men jag vet vad jag önskar.
Att vi inte bara tänker på vad naturen kan ge oss i dag, utan också på vad vi lämnar kvar till dem som kommer efter oss.
När jag ser på fotografiet av mitt barnbarn återkommer samma tanke:
Jag vill inte att nästa generation bara ska kunna se hur vår natur en gång såg ut på mina fotografier. Jag vill att de ska få uppleva den själva.
Vad tänker du när du ser bilden?
Jag är nyfiken på hur andra ser på det här. Vilken natur vill vi lämna efter oss till våra barn och barnbarn?
Skriv gärna några rader i kommentarsfältet. Du behöver inte tycka som jag – det viktiga är att vi pratar om frågan.
Roger Vikström / RVBild
Genuint äkta.
Lämna ett svar